- Startsida
- Hitta din begravnings- & juridikbyrå
- Hur gör jag nu?
- Att ordna begravning
- Olika begravningsceremonier
- Plats för begravning
- Begravningsformer
- Jordbegravning eller kremation
- Val av gravplats
- Gravsättning
- Minnesstund
- Dödsannonser
- Verser och dikter
- Musik
- Kistor
- Urnor
- Blommor
- Personligt avsked
- Bisättning
- Tryckt program/agenda
- Gravsten som minnesmärke
- Vanliga frågor och svar
- Sociala medier
- En miljövänligare begravning
- Lagar och regler vid dödsfall
- Vad kostar en begravning?
- Begravningens olika moment
- Vem kan beställa begravning?
- Gäst på begravning
- Släkt, vänner, kollegor
- Seder och bruk
- Att mista ett barn
- Dödsannonser
- Livsarkivet - Planera din begravning
- Familjejuridik
- Gravstenar
- Olika kulturer
- Broschyrer och skrifter
- Begravningsförsäkring
- Nätbutik
- Trender och inspiration
- Dödsannonser på nätet - familjesidan.se
- Om SBF
- Om auktorisation
- För vårdpersonal
- Kontakt
- Länkar
- Pressrum
- Reklamationsnämnden
- Corona information
- Magasinet Memento
- Nyheter
- Ordlista
- Vanliga frågor
- Blogg
- Podd
Jag vill läsa min minnesruna medan jag lever!

Blogg
Jag vill läsa min minnesruna medan jag lever!
Igår skickade en god vän, som är chefredaktör för en tidning, en minnesruna till mig som han skrivit om en person som nyligen dött. Han ville ha mina synpunkter på texten innan den publicerades. Jag läste med fascination – den var skriven om en väldigt speciell person, som jag förstod hade betytt mycket för min gode vän. Han hade också betytt oerhört mycket för den stad han bott och verkat i under många, många år.
Ju mer jag läste desto mer gick det upp för mig hur oerhört glad den här mannen, som nu är död, hade blivit om han hade fått läsa den! Hur stolt han skulle ha känt sig. Han hade också skrattat hjärtligt åt några avsnitt i texten om olika möten (som han kanske till och med hade glömt bort men nu blivit påmind om).
För att inte tala om hur fantastiskt hedrar han skulle ha känt sig när min vän föreslog att man borde uppkalla en gata i stadens centrum efter honom. Och det var då jag insåg det: Jag vill läsa min minnesruna medan jag lever! Tänk så många fina saker (förhoppningsvis) som kommer att skrivas – eller sägas – som jag aldrig kommer att få reda på!
Så nu har jag bestämt mig: Till mina närmaste, finaste vänner ska jag skriva ett brev där jag berättar hur mycket jag tycker om dem, hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag uppskattar alla deras goda egenskaper. Visst är det smart?
Åsa Scharin