Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

O Gud, all sannings källa,

jag tror ditt löftes ord.

Vad du har sagt skall gälla

i himmel och på jord.

"Åkalla mig i nöden,

Så får du hjälp av mig".

Ja, Herre, intill döden

vill jag åkalla dig.

Djupt i hjärtat svider såren

Läk dem, Du som allt förmår

Torka bort den bittra tåren

Himlens Herre. Fader vår.

Gud är din Fader tro honom blott!

Ömmaste kärlek skiftar Din lott

Ser Du ej vägen fatta hans hand

Ljus blir med honom skuggornas land

Hur underlig är du i allt vad du gör,

vem kan Dina vägar förstå?

Men ett är dock säkert:

den väg du mig för

för mig är den bästa ändå.

Tron är den kraft från Gud

Som vårt hjärtas storm betvingat

Tron är det änglabud

Som oss bär på bönens vingar

Tron det är Guds hjälp i nöden

Tron är starkare än döden

För mig sitt liv, sitt dyra blod

Han ville icke spara,

Att för den dom mig förestod

Jag måtte tryggad vara.

Han blev hos Gud min löftesman

Uti hans död min synd försvann.

Så är jag frälsad vorden.

Vit skrud jag får i Guds himmel

och svänger min palm vid

kristallhavet där

natten för evigt är borta

i landet där jag får se frälsaren kär

En natt hade en man en dröm.

Han drömde att han gick längs en strand

tillsammans med Gud.

På himlen trädde plötsligt händelser

från hans liv fram.

Han märkte att vid varje period

i hans liv fanns spår

i sanden av två par fötter.

Det ena var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde,

såg han tillbaka på fotspåren i sanden.

Då såg han att många gånger

under sin levnads vandring

fanns det bara ett par fotspår.

Han märkte också att detta inträffade

under hans mest ensamma och

svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen

och han frågade Gud om detta.

"Herre, du sa den gången jag bestämde mig

för att följa dig,

att du aldrig skulle överge mig

utan gå vid min sida hela vägen.

Men jag har märkt att under de

allra svåraste tiderna i mitt liv

har det bara funnits ett par fotspår.

Jag kan inte förstå, att du lämnade mig

när jag behövde dig som mest".

HERREN svarade:

Mitt kära barn, jag älskar dig

och skulle aldrig lämna dig

under tider av prövningar och lidande.

När du såg bara ett par fotspår

- då bar jag dig.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,

vilken tröst, vad än som kommer på!

Allt ju vilar i min Faders händer,

skulle jag, som barn, väl ängslas då?

Han som bär för mig en faders hjärta,

han ju ger åt varje nyfödd dag

dess beskärda del av fröjd och smärta,

möda, vila och behag.

Jag skall gråtande kasta mig ner på en kust som jag aldrig har sett.

Jag vet ej var jag är, men jag vet att en boning åt mig är beredd vid ett hav, i en stad som fanns till, som fanns till innan städerna fanns, i ett land som är nytt och är före all tid och där natten har dagarnas glans.

Och jag stryker från pannan min sömn i en värld som har vaknat just nu, och hur vintrarna var har jag glömt i en sommar som aldrig tar slut.

Jag hör skratten från lekande barn och jag själv är ett barn i Guds famn och mitt hem är den kärlek som var och som är, som är och som alltid finns kvar.

Alla jordens skatter
_x000D_ han åt mänskan gav,
_x000D_ makt att råda över
_x000D_ land och luft och hav.

Åt varenda av oss
_x000D_ någonting han gett,
_x000D_ små och stora saker
_x000D_ att ha hand om rätt.

Vi skall inte räkna
_x000D_ med vårt eget först.
_x000D_ Vad vi har tillsammans,
_x000D_ det är alltid störst.

Jesus säger till oss:
_x000D_ "Ge så skall ni få."
_x000D_ Allt vad han har lovat
_x000D_ kan vi lita på.

Omkring tiggarn från Luossa

satt allt folket i en ring

och vid lägerelden

hörde de hans sång.

Och om bettlare och vägmän

och om underbara ting

och om sin längtan

sjöng han hela natten lång:

"Det är något bortom bergen,

bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor,

bakom heta hjärtat mitt.

Hören något går och viskar,

går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden

den är icke riket ditt!"

Jag har lyssnat till de stillsamma

böljeslag mot strand,

om de vilda havens vila

har jag drömt.

Och i anden har jag ilat

mot de formlösa land,

där det käraste vi kände

skall bli glömt

Följ mig, broder, bortom bergen,

med de stilla svala floder,

där allt havet somnar långsamt

inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen

är mitt hem, har jag min moder,

mitt i guldomstänkta dimmor

i en rosenmantel klädd.