Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

Vida, vida min dröm mig för

bort mot oändligheten,

jordens oro ej mer mig stör,

all dess strid är förgäten ;

upp mot blånande rymdernas sfär

aningens vingpar mig hastigt bär

närmare evigheten.

Fadern barnets bästa alltid vill och vet.

Du med tid blott räknar,

Gud med evighet

Låt städse din sannings ljus lysa min stig

och till min Faders hus vägleda mig

Och när jag hembud får

giv att med fröjd jag går in uti paradis,

Ditt namn till pris

Dagar har kommit och dagar har gått,

en gång väl kommer den sista,

flyktig är lyckan och knappt dess mått,

tung är den ändå att mista

Luftbyggda slott skimra ju blott

skimra och locka och brista

Och människan vandrar på jorden om

och ingen vet, varifrån hon kom,

och ingen vet, vart leden bär,

och ingen vet, vad livet är

Men fram genom långliga strider

det dagas väl bättre tider,

då ingen är ond och ingen är god,

men bröder, som kämpa i ondskans flod,

och räcka varandra handen

att hjälpa fram till stranden

Ensam i bräcklig farkost vågar

seglaren sig på det vida hav,

stjärnvalvet över honom lågar,

nedanför brusar hemskt hans grav.

Framåt! - så är hans ödes bud;

och i djupet bor, som uti himlen, Gud

Över bergens toppar stillhet råder

i trädens kronor ej en vindfläkt rörs

Fåglarna tiga i skogen

Vänta blott, vänta...

snart vilar även du

Ingen trädtopp röres i skog

knappt en suck som

höres vinden drog

Fågeln i bo

Tiger i sovande lundar

Snart, tro mig, stundar

ock för dig ro

Stjärnor tänds och förbrinner.

Världar kommer och far.

Släktled föds och försvinner.

Tiden, den står kvar.

Det liv är icke längst som längst har varat

Den levat längst som fyllde livet bäst

Den är ej rikast vilken mest har sparat

Nej, den är rikast som har givit mest

Det faller vissna löv i höstens matta.

Du vissnar även, så är livets gång.

Du som är slocknandet och segerfanan,

Du som i tidens flod är böljegången:

välsigna handlingen och skådebanan,

välsigna tystnaden som följer sången!