Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

Herren är det ljus som möter oss i mörkret

för att vi skall se vår möjlighet

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer.

Var själ som längtar i dunkla dalar

skall hugnas ljuvt på Guds berg en gång.

Var jordisk känsla som brutet talar

skall strömma frigjord i evig sång.

Evigt är livet!

Åter grönskar ängarna

barnen samlas till lek och dans.

Och medan du sover, vaknar din kärlek

på nytt i unga ögons glans!

Du har tappat ditt ord

och din papperslapp,

du barfotabarn i livet.

Så sitter du åter

på handlarns trapp

och gråter så övergivet.

Vad var det för ord -

var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu -

förrn vi föser dig bort,

du barfotabarn i livet.

Har du nôn skog

i din himmel, du Gud

Te gå i en finen kväll

en tocken där gammel skog, du vet

må smörsôpp å kantarell

Vi hörd fôll ôm gröna äger

ôm söer mä vita ull

Musik ifrå harpas strenger,

å gater gjord uttå gull

Men ja skulle nock int trives

med dä där, du Gud

Du vet ja ä blyg å rädd

Dä låter sö fint på nô vis, du Gud

å je ä int tocken klädd

Kanske du tycker ja tarjer å fråger

men dä här ä noga för mej

Fast slepper ja unna ellbrann å plåger

ska ja ta't sôm dä ä ôppnär dej

Men har du en skog

i nôn utkant, du Gud

vill ja gå där i ensamhet

å ly på en bäck å på fôggelsang

när dej, i all evihet

Plötsligt slocknar en låga som värmt och som givit allt.

Ett ljus blåstes ut och hastigt känns allting isande kallt.

Någonting brister stilla en röst och en sång dör ut_x000D_ och då förnimmer man tydligt att ingenting är som förut.

Jag har köpt min biljett, och står på perrongen.

Ett underligt tåg!

Det är sista gången

jag reser men vet inte vart eller hur.

Jag frågade om det fanns retur,

då log han i luckan och stack ut sin näsa och sa' att det var enkel resa.

Så ofantligt enkel.

Så går jag in i min sovkupé.

Tänk, något bagage har jag inte mé.

Allt verkar så underligt - här är konduktören,

men han bär ej uniform med knappar och snören.

Han bär på en lie - jag vet, han är DÖDEN.

Han som vet slutet på människors öden.

Märkvärdigt att jag inte är rädd.

Jag ligger så stilla i min bädd.

Han ler så vänligt, han klipper biljetten

för sista resan till himmelska rätten,

han mumlar faderligt: "Det blir inte värre.

Sov gott och lugnt, jag skall väcka min herre."

Har du nôn skog

i din himmel, du Gud

Te gå i en finen kväll

En tocken där gammel skog, du vet

mä smörsôpp å kantarell

Den dagen jag går

för att ej vända åter

Jag vill att Ni minns mig

precis som jag var

Det blir bara värre,

mina kära,

om Ni gråter

För inget kan ändra

det öde vi har

Den dagen Ni står här

och kanske mig

saknar

Jag vill att Ni lever

och livslusten har

Mina älskade kära,

jag vill att Ni vaknar

och lever de dagar,

den tid Ni har kvar

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.

Du är i ljuset nu

Du finns på andra sidan nu

Du har inte ont nu

Jag saknar dig

Jag klarar mig

Men du betydde så mycket

Du fattas mig