Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

Men då säger Herren:

Fattig bonddräng, kom hit!

Jag har sett din strävan

och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng,

är du välkommen här.

Därför, fattig bonddräng,

ska du vara mej när.

Och jag, fattig bonddräng,

står så still inför Gud,

och sen klär han på mej

den mest snövita skrud.

Nu du, säger Herren,

är ditt arbete slut.

Nu du, fattig bonddräng,

nu får du vila ut.

Men i linden lever jag, till tidens slut bor jag i mitt svala gröna hus och näktergalen sjunger för mig i vårens kvällar och nätter, det blir roligt.

Men själv finns jag då inte mer, utan ande kan ingen leva på jorden. Men i linden lever jag, till tidens slut bor jag i mitt svala gröna hus och näktergalen sjunger för mig i vårens kvällar och nätter, det blir roligt.

Och jag, fattig bonddräng,

står så still inför Gud,

och sen klär han på mej

den mest snövita skrud.

Nu du, säger Herren,

är ditt arbete slut.

Nu du, fattig bonddräng,

nu får du vila ut.

Står där, fattig bonddräng,

invid himmelens port,

lite rädd och lessen

för de synder jag gjort.

Man ska inte supa,

håll’s med flickor och slåss.

Herren Gud i himlen

är väl missnöjd förstås.

Men då säger Herren:

Fattig bonddräng, kom hit!

Jag har sett din strävan

och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng,

är du välkommen här.

Därför, fattig bonddräng,

ska du vara mej när.

Och jag, fattig bonddräng,

står så still inför Gud,

och sen klär han på mej

den mest snövita skrud.

Nu du, säger Herren,

är ditt arbete slut.

Nu du, fattig bonddräng,

nu får du vila ut.

Så går hela veckan

alla dagar och år,

jag går med min lie

och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar

och jag hässjar mitt hö,

harvar, gnor och trälar,

och till sist ska jag dö.

Aftonens stjärna bjuder nu stilla

Till vila för själen, till frid och till ro,

Lita på löftet, du människa lilla:

En lön skall du få för din kärlek, din tro:

Buren av ljus skall du färdas i anden

Ur mörker och djup till de himmelska landen,

Resa till Honom vars kärlek du anat

Men aldrig dess gränslöshet kunnat förstå;

Alla får komma, ty väg har Han banat

När vägen till korset Han valde att gå.

Så ljuder Hans röst bortom tingen och tiden:

Kom hem, barnet lilla, din dag är förliden,

Räck handen till mej, jag vill ta den i min,

En Fader, som alla är barn till längst in,

Vill välkomna dej nu i himmelen sin!

Att leva

är att orka och våga

fast kanske man saknar

ett svar på sin fråga

om livet och tillvaron här.

Att leva

är att tro ochatt hoppas

och likna en blomma som spirar och knoppas

och tar

varje dag som den

gåva den är.

Det kan en gång se ut

som om livet tar slut

men dess fortsättning saknar all like

ty i stillhet ibland

när jag känner Din hand

kan jag ana en glimt av

Ditt rike

Det säjs att bara tiden går

så ska den läka alla sår

som sorgsna hjärtan gömmer,

visst är vårt minne ofta kort

men att en när och kär gått bort

är nåt man aldrig glömmer

En tröst för den som lämnats kvar

är hoppet som ens hjärta har

trots tårarna man gråter,

för himlens eget löfte är

att älskar man varandra här

så möts man en gång åter

Det är bara den hand som lärt sej att smeka

som får ha med blommor att göra,

för blommornas stänglar är smala och veka

och bladen så tunna och sköra,

det är bara den hand som kan smeka en kind

så att gråten försvinner med tåren,

det är bara den hand som är öm som den vind

som får blommor att öppnas om våren

Du kommen är

av ljus en gång

till ljuset går du åter,

du går till Den som livet är

och evigt dej i kärlek bär

och evigt leva låter,

du lämnar en förgänglig del

och går till Den som gör dej hel

i kärlek som ej gränser vet.

Där är din Gud och evighet.