Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

Jag ska göra en resa av

långväga slag

men av gullvivesläkt är åtminstone jag

som kan le fast min

sommar är kort,

och kusin med en fjäril det

är jag den dag

som jag lycklig och fri flyger bort...

Jag ville viska tyst och ömt

att kärleken som hjärtat gömt

ej tid, ej död,

ej gränser vet

ty kärlek är vår evighet

Jag viskar tyst mitt Fader Vår

till den som allra

närmast står

och alltid hör och ser mej -

den Fadern vill jag kalla min

som varsamt tar

min hand i sin

och aldrig överger mej.

Kanske är det först

vid dagen slut

när tidens timglas rinner ut

ja kanske är det då man får

en aning om vart vägen går,

kanske är det först

i kvällens ro

man anar att det går en bro

från världen,

den man hör och ser,

mot något större, något mer

Kanske är jag en blomma

på sommarens äng

min tid är förgänglig och kort

snart vissnar min stängel,

snart dör mina blad

en höstdag försvinner jag bort.

Men det avskedet

ängslas jag alls inte för

bekymmersfritt kom jag ju hit

och hoppet jag har är en lustgård nånstans

och ibland har jag

önskat mej dit

Kom vila du lilla fågel din dag är förbi

kom vila i drömmen

så skön

Kom vila du lilla fågel snart flyger du fri

det får du av vinden

som lön.

Du har sjungit så fint och så skönt dagen lång,

du har gjort allt så ljust med din ljuvliga sång ,

Kom vila du lilla fågel

kom vila

Kom visa mej vägen, kom håll min hand

för jag är lite vilsen och ensam ibland,

det kan vi väl alla vara

kom ge mej ett tecken jag ser och förstår,

en stjärna som visar vart vandringen går,

jag är ju en människa bara

Kärlek är stjärnor som himmelen tänder

när sommarn förvandlas till höst,

kärlek är åldrade makars händer

som söker varann och ger tröst.

Kärlek är aftonens hemliga bud

om vilan, den sköna och sälla,

kärlek är dagen som gryr hos en Gud

som är kärlekens eviga källa

Någon kommer osedd

och viskar till mej bara

men genast är jag fullt beredd

att lämna allt och fara.

Någon kommer okänd

men ändå vet jag vem,

jag bryter upp

förväntansfull

för resans och för målets skull

jag är ju som ett barn nu

som längtar och vill hem.

När en blomma bryts av

i sin vackraste blom

då blir marken så trist

och så fruktansvärt tom.

Men kanske ändå

att det någonstans finns

en äng eller undangömd skreva

dit blommor som brutits för tidigt

får komma och fortsätta

andas och dofta och leva…

När tårar av sorg vill begränsa min syn

då dras mina jordiska blickar mot skyn

och tänk, då förlängs perspektivet:

Då ser jag förbi både gravar och grus,

då ser jag en resa i stjärnornas ljus

upp till Honom som skänkt oss det eviga livet…

När Vår Herre klär sommarn

så ljuvligt i grönt

inte frågar Han sej

om det kan vara lönt,

Han gör gullvivan skön och sånglärkan fri

helt utan tanke på ekonomi