Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

Och gläds åt livets afton

som stilla sänder bud

om himmel

och uppståndelse

och evigt liv hos Gud.

Osynlig som en blommas doft

och fri,

gudomligt fri,

så lämnar jag den jord, det stoft

man sagt jag skulle bli.

Jag rör mej, svävar fjärilslätt,

och lyckan saknar ord

tänk, hjärtat hade ändå rätt:

min själ

blir aldrig jord !

...

Sån är min enkla barnatro

- men medge den är ljus:

jag tror att en gång får jag bo

i himmelskt Fadershus.

Och utan ängslan då jag går

från välkänd jordisk värld

och

härlig flygförmåga får

till själens himmelsfärd...

Osynlig som en blommas doft

och fri, gudomligt fri,

så lämnar jag den jord, det stoft

man sagt jag skulle bli.

Jag rör mej, svävar fjärilslätt,

och lyckan saknar ord

tänk, hjärtat hade ändå rätt:

min själ blir aldrig jord !

Som fjäriln lämnar sin kokong

och lyfter fri mot sommarns fröjder

så skönt och stilla ska en gång

min hemfärd gå mot himlens höjder

Så går min korta dag mot aftonen till slut,

men natten blir ej längre

ett mörker som förut.

Ty Någon jag har mött osynlig hos mej är.

Hur natten än förmörkas

skall ljuset råda där.

Han rör vid natt och dag,

och varje stund blir ny.

Han rör vid själva livet

och döden måste fly.

Så går min korta dag mot

aftonen till slut,

men ljus blir morgondagen

som ingen dag förut.

Så hur kan man tvivla ibland som man gör

när blåklint och maskros och gullviva dör

men lever ändå

genom åren

nej låt gärna hösten förkorta min dag

den når aldrig in

i mitt innersta jag

för där är jag evig

som våren

Så hur kan man väl tvivla

om hjärtat vill tro

att en gång får man

mötas nånstans,

ja, nånstans där allt ljust

som man drömt om får bo

i en skönhet

man knappt trodde fanns…

Så här tror jag

blommornas Skapare gör,

när den tiden är kommen

då blommorna dör,

jo då går Han omkring

här i stad och i land,

och de blommor som dött

tar Han upp i sin hand,

och Han smeker så ömt

att Han döden betvingar.

Och de blomblad

som vissnat

förvandlas till vingar.

Så ljuder Hans röst bortom tingen och tiden:

Kom hem, barnet lilla, din dag är förliden,

Räck handen till mej, jag vill ta den i min,

En Fader, som alla är barn till längst in,

Vill välkomna dej nu

i himmelen sin!

Så tar Han emot mej som någon Han saknat

Han rör vid allt det som var bara en dröm

och jag föds och vill sjunga och le

som ett barn som har vaknat

för Han tar med de starkaste, mjukaste händer

och lyfter och bär mej från mull och från grus,

och min själ är en blomma som längtande vänder

sej upp mot den blick som är morgonens ljus

Så tystnar till slut alla orden,

så stillnar oro och ljud,

och fjärran är den korta dagen på jorden

och nära, så ofattbart nära är Gud.

Så är det sagt och skrivet

av himlens sändebud

att efter jordelivet

vi möts igen hos Gud!