Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

Låt mig sitta på en

sten i den mörka skog,

låt mig vila mina vingar,

jag har flugit länge nog.

Hela natten har jag svävat

mellan månljusa träd,

och mitt fågelhjärta bävar

för förvandlingens väg.

Mina vänner ser jag inte,

inga stjärnor, inga moln,

men det glittrar av minnen

i mossornas strån.

Jag är nöjd med den rymd

som bär mitt blod,

låt mig vila mina vingar,

jag har flugit länge nog.

Låt oss gå bort under stjärnorna.

Mörkret kan oss ej nå.

Våren och sommaren

väntar till slut ändå.

Nu säger alla berg

godnatt

till oss, på bergens sätt,

ett rosa till, ett till i svart

och ett i violett.

De vet, att den är bergens vän

som deras höjder når,

men deras störste vän är den,

som färgerna förstår.

Stillheten

- en glänta i skogen

och längst inne fågelsång,

en lycka

som det blir svårt att lämna.

På avstånd hörs

en gåtfull, gömd musik,

som leder mig till dem,

som allt förstår.

Och kvällen sjunger milt

som vägen hem.

Det lyser som av kärlek,

där jag går.

Säg inte, att ingenting blir kvar

av den vackraste fjärilen livet gav.inte, att vingarnas färg bleknar ort

och försvinner med vinden som stoft, som stoft.

Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,

är ändå den svindlande flykten kvar!

Vidare, vidare,

efter vår död

ständigt vidare

-

utan oss.

Den stora grönskande världen

- blott vidare, vidare,

utan oss.

Vindarna vaknar och vänder,

vaknar och vänder sig om,

vågorna skimrar, skimrar

av sång, av sång.

Ett skepp som strålar i drömmen,

speglar vårt livs förlust,

bestrött med skiraste blommor

det nalkas en himmelsk kust.

Vårt hav, med hatten i silver,

drömmande går mot land,

ett skepp med blommor kring rodret

syns stäva mot himlens rand.

Vi ser dess brusande sidor

lysa som kaprifol,

och babords reling bär timjan,

som rodnar likt morgonsol.

Vindarna vaknar och vänder,

vaknar och vänder sig om,

vågorna skimrar, skimrar

av sång, av sång.

Vårt hav, med hatten i silver,

drömmande går mot land,

ett skepp med blommor kring rodret

syns stäva mot himlens rand.

…

Ett skepp, som strålar i drömmen,

speglar vårt livs förlust,

bestrött med skiraste blommor

det nalkas en himmelsk kust.

Ledljus från ett fönster

genom lager av dis.

En doft av nybakt rågbröd, spår av omtanke och liv.

Sommarblekta lakan

i en skön,

nybäddad säng.

Är det så här det känns

att komma hem?

Den som älskar verkligt ser

Han gick där uppe i skogen ochs log

sin vildäng - en gammal man.

Då sänkte han lien, då stannade han,

såg ut över ängen och log.

Och blomma stod invid blomma tätt,

snart skulle de vissna alla.

Han strök med sin hand över bladen lätt.

Han kunde ej se dem falla.

Ty alla äro vi gräs och strå.

Då måste han ta sin lie och gå.

Han ägde så litet, men ängen var hans,

den gav han en dag till i solens glans,

en dag till att leva och blommande stå.

Ty alla äro vi gräs och strå.