Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

Klara jobbet med glans, gå iland någonstans,

ta en kyss eller två i en yrande dans!

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå,

så länge solen den glittrar på böljorna blå.

Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna,

med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,

med gamla båtvrak som har multnat gröna,

men än, i brustna skrov, bär vågens form!

Där, mellan hav och land, på sand som skrider,

på tång som gungar, kan du ensam gå,

och leva i de längst förflydda tider,

och i ditt släktes framtid likaså.

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,

leka tittut mellan blommande grenar,

låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm

låt fiskar simma kring bryggor och stenar.

Med vilken ömhet

man kan famna minnen

som, om de kläds i ord,

står sorgset blyga

och liksom vädjar milt

till våra sinnen

att åter in i tystnaden

få smyga.

Min älskling

du är som en ros

en nyutsprungen, skär,

ja, som ljuvaste musik

min älskade, du är.

Så underbar är du, min vän, och ser så vacker ut, och älska dig det ska jag än när havet sinat ut!

När hela havet sinat ut, och bergen smälts till glöd!

Ja, älska dig, det ska jag än

när jorden ligger död.

Min älskling du är som en ros,

en nyutsprungen, skär,

ja, som den ljuvaste musik, min älskade, du är.

Månen går ned. Gitarren tystnar här.

Och de brassade för fyllning och började sin gång

och tillbaka till vår skuta rodde vi

och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång:

Pappa kom hem!

För vi längtar efter dej!

Kom innan sommaren är

slut, lilla pappa!

Åskan har gått,

och om kvällen blir det mörkt,

stjärnorna syns nu på

himlen igen.

På Colla Bellas höjd,

där geten skuttar

och glesa furor skugga ginst och sand,

där finns en grön oas,

en äng, som sluttar

ner mot en vindal

och en palmklädd strand.

Rönnerdahl han skuttar

med ett skratt

ur sin säng.

Solen står på Orrberget.

Sunnanvind brusar.

Rönnerdahl han valsar

över Sjösala äng.

Hör min vackra visa,

kom, sjung min refräng!

Tärnan har fått ungar

och dyker i min vik,

ur alla gröna dungar

hörs finkarnas musik,

och se,

så många blommor

som redan slagit ut

på ängen!

Gullviva, mandelblom,

kattfot och blå viol.

Som blågrå dyning bohusbergen rullar

i ödsligt majestät mot havets rand,

men mellan dess kala urtidskullar,

är bördig jord och gammalt bondeland.

Dit tränger Skagerack med blåa kilar

och strida strömmar klara som kristall.

och lummig lövlund står med björk och pilar

och ask och ek vid ladugård och stall

Som stjärnor små

på himlen blå

de vinka till varann,

så gör du och jag, min vän,

för kärleken

emellan mig och dig.

Som bäckar små

i jorden gå

igenom djupan dal,

så gå du och jag, min vän,

till kärleken

emellan mig och dig.

Som skyar små

på himlen blå

de flytta till varann,

så fly du och jag, min vän,

till kärleken

emellan mig och dig.