Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

I drömmen ser jag vårens bokar lysa

med späda lövverk nedom Boafall,

när vägen går till Alltidhult om våren

och skogen ter sig som som en ljusblond hall

med solens spel på genomlysta sväv

av friska löv, som vilda vårens väv.

I ljusningen en majnatt

hörde jag gök i skog

Som alla skogars hjärta

den oavlåtligt slog

sin ters om sommartider

när natten sönderglider.

Då lyser vit en näckros

som ängel i sin vik

och trasten sitter högst i topp

och piper himmelrik.

I sommaren tumla fjärilar som ljusdrömmar fram.

Tankarna vandra på maskrosors klotmoln

och över ängar där somrar bo

mitt i insekters gräskonserter spelar spindeln

på alla väderstrecks strängar

på runtom-strålig harpa.

I vinden slog en grind

Inget skrämmande i berget, mitt barn.

Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.

Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.

Det är bara natten, inget skrämmande.

Lilla handen i min hand.

Det blir så när det blir natt, barn.

Innan nuet brister och förstöres

sitter sländan invud vattenspegeln.

Var sekund ett slag på dödens klocka,

var minut ett liktåg av sekunder.

Låt oss dröja tätt vid ögonblicket

nu när fjäriln snuddar evigheten

innan nuet brister och förgöres.

Känn dig ense i en tid

med sådant som är värt att sakna,

med allt som tog vägen genom sommaren för att dö.

Känn dig ense i höstens tid med det gula lövet

som tveksamt lämnar sin kvist

en dag när sommaren abdikerar i vinden

och trädet lägger ner sin krona

på kudden av mossa som ska överleva.

l atomer och i vintergator

blåser gåtor genom gåtors etrar,

spelar gåtans stora integrator

existensens brusande koraler.

Lövlundarna kringstänga kyrkogården.

De utsäger med sommarens mjuka röst det som inte kan återkallas.

I gräset söker en vind efter något förlorat.

Men tiden har gått ut

genom grindarna av järn.

Minnet kommer glimtvis åter. Här i rymden finns ej hinder,

alla tider stråla samman, och jag minns från skilda riken

skärvor från min långa vandring.

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor

som långt innan de ha mörknat

spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

När solen ger sommarn dess flöden

då uppväcker näktergalen

de drömmar vi hopat kring döden

som midsommarmyter i dalen.

Då viskas att en gång när döden

oss söver med skuggornas eter

församla sig vårar och somrar

till ändlösa saligheter.

Då föras de samman likt hjordar

de skingrade somrarnas dagar

och bilda tillsammans den sommar

som härskar i eviga hagar.