Sök bland 1000 olika begravningsverser och begravningsdikter

Barnbarnen viftar kring benen

– sju smultron på ett strå –

de tänder min kärlek, den sista,

lika häftig som då.

Snart skall man lämna scenen

och följa den farliga leden

strax bortom dikesrenen

in bland de mörka träden.

Den kärlek som är

vill förkasta en annan

och ändå likna den

så som den var.

Vintern som rår

har ett blont ärr i pannan

och i sommarn som rår

går en snövind kvar.

Vindar som vet

det grå, det sista –

om dag i natt kvävs,

ger skymningen svar?

Ge mig den styrka

som krävs för att mista

och den svaghet som krävs

för att hålla kvar.

Sorg är en flöjt.

Det strömmar, strömmar

bläck ur dess sång

och vind som var.

Ger den mig drömmar

skall de brista.

Tiden är lång

och stannar kvar.

Fågel som sjunker

ned i din klyfta –

ormvråk, fjäril,

mitt svindelpar ...

ge mig den tyngd

som krävs för att lyfta

och den kärlek som krävs

för att stanna kvar.

Mänskan frågar sig: Varför och vart?

Havet frågar aldrig varför och vart.

När himlen är vit ligger havet vitt.

När himlen är svart ligger havet svart.

Fågeln söker sig till sitt bo

och sjömannen söker sig till sin hamn.

Men havet det vaggar sig självt till ro

och vilar tryggt i sin egen famn.

Mänskan söker sig till sin Gud

och når väl sin port och sin grav och sitt slut.

Men havet det följer sina egna bud

och havet brinner aldrig ut.

Och alla pengar som jag haft

dem lät jag gå i vänners lag

För allt det onda som jag gjort

fick ingen sota mer än jag

Och allt det dumma som jag sagt

det kan jag inte minnas mer

Så drick med mig ett avskedsglas

Godnatt, må glädjen lysa er!

Och alla vänner som jag haft

de tycker nog det är synd jag far

Och alla kärestor jag kysst

de önskar nog jag stannat kvar

En stöter ut, en lägger bi

och livet tar och livet ger

Jag går min väg men stanna ni

Godnatt, må glädjen lysa er!

Och hade jag ännu en slant

och något tid att dröja kvar

Så finns en flicka här i stan

med rosig kind och panna klar

som har mitt hjärta i förvar

Men aldrig ser jag henne mer

Så drick med mig ett sista glas

Godnatt, må glädjen lysa er!

Om giftet dödar havet, vad blir havet av?

Det finns inom oss om det så försvinner

långt bortom synranden där månen brinner

och sträcker, som en blind, sin vita stav

ut över vågorna som aldrig hinner

till havsstranden inom oss. Vi är hav.

Ur havet steg vi och mot havet rinner

vårt liv, vår kärleks mönja, dödens krav.

För vi var hav med tusen måsar över,

ett hav vid hav som ingen stiltje söver

där vi skall tömmas, lämningar och drav.

I havet sjunker stunden vi vi har varit.

Bråddjupet famnar oss. Vi har befarit

ett hav som återtagit oss. Vi är ett hav.

Snurra, min jord, låt mig följa med dej!

Jag är lika värnlös som du!

Snurra min jord, du får inte ge dej!

Jag vet ingen stjärna som du.

Snurra och dansa med oss,

fast vi är bara bloss

som du.

Du skälver min jord som du själv var ombord,

min vän.

Natten söker alltid dagen.

Vad som helst duger

till förklaring i narrspel

vad som helst förklarar

att en narr dött

Att segla kring jorden

det är ett äventyr!

Man hör en del, man ser en del

man har en del bestyr!

Det bästa med resan

det är att komma hem

där har man far, där har man mor

och middag klockan fem.

Där uppe i himlen

där stjärnorna bor

står gubben i månen

i gyllene skor.

Han ser ner på er

och han hänger sin hatt

var kväll över solen

och då blir det natt.

God natt du sol

när du går ner

finns inte några färger mer

Nu lämnar solen land

och stad och alla träd

får svarta blad

Var ko blir svart,

var so blir svart

Svart blir min hatt

när det blir natt

God natt du sol!

Kom snart igen och

måla blått på himmelen

Gör räven röd

och gåsen vit

God natt, kom snart

tillbaka hit!

Hon vandrar i trädgårn

och luktar på blommor

och sjunger bland liljor

och rosendeknopp

Hon vandrar i trädgårn

och luktar på blommor

och sjunger bland gullregn

och rosendeknopp